Jag har denna vinter skrivit en berättelse om hur det var att laga till grisknorr under krigsåren. Det var inga köttkuponger på grisknorr. Alla som kände någon byslaktare kunde få grisknorrar gratis. De hade dåligt rykte och det var bara de allra fattigaste som åt denna del av nassenöff.
För ett par år sedan såg jag ett TV-program om konst och bordets läckerheter under det andra världskriget. En av höjdpunkterna var när ett gäng stjärnkockar mumsade sylta på grisknorr.
Om jag skall vara riktig ärlig så var jag aldrig med om att laga till grisknorr under kriget. Jag har heller inte ätit denna läckerhet förrän i förra veckan.
Jag trodde inte att det i dagens Stockholm gick att få tag på grisknorr. Till min stora förvåning låg det ett helt berg med förpackningar av grisknorrar i en av de stora livsmedelshallarna i Kungens Kurva. Naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen utan la ner ett paket i kundvagnen. Kilopriset var 19,95 kronor, så jag ansåg att det inte vore en ekonomisk katastrof om min gryta på grisknorr inte gick att äta.
Grisknorrarna var rakade, något som husmödrarna fick göra själva under krigsåren. Det var alltså bara att stoppa ner dem i tryckkokaren tillsammans med olika rotsaker och en halv buljongtärning.
Efter en halvtimmes med visslandet från tryckkokaren i öronen var det dags att låta koket svalna och sedan öppna på grytans lock. Ut kom en doft av en liten familjerestaurang på den italienska landsbygden. Men innehållet var allt annat än aptitretande. Knorrarna påminde både till färg och konsistens av en smutsig och urvriden skurtrasa.
Jag silade av spadet som visade sig vara en bra bas för en löksoppa. Därefter återstod det äckliga jobbet att bena ur knorrarna. De uppförde sig som fasta klumpar av slem och gjorde allt för att krypa undan mina köksredskap. Så småningom lärde jag mig knepen att hålla dem i schack och de kunde utan otrevliga små knotor hamna i stekgrytan tillsammans med olika kryddor och en gul lök. Genast spred sig en behaglig doft av god mat i köket.
Grytan blev god, men för att dölja den smutsgrå färgen dolde jag den på middagstallriken med ett lager av rödbetor, morötter och det gröna på en purjolök. Det blev gott, till och med mycket gott. Som tur var kom inget av barnbarnen på oväntat besök. De hatar grönsaker och rotfrukter och skulle därför omedelbart avslöjat den grå massan på tallriken. Det hade för deras del fått bli en djupfryst pizza till middag.
Min make David och jag åt grisknorrar i fyra dagar. Trots detta gick inte allt åt så resterna vandrade ner i en frysförpackning. Nu funderar jag över om det var den nordiska gudasagans gris Särimner som låg i min förpackning.
Jag har berättat om mina köksäventyr för ett par av mina väninnor. De skakar bara på huvudet och undrar om David och jag har spelat bort vår pension på tärning.
Detta har vi inte gjort, vi avskyr båda spel och tioskuponger. Orsaken var enkel, jag tyckte bara att det var spännande att prova på ett kristidsrecept.
Efteråt har jag hört att kokta grisknorrar är lämplig mat för de illrar, som nu har blivit älskade husdjur för många ungkarlar.
