fredag 8 februari 2008

Födelsedagstårta

Det är jobbigt för en pantertant att ge sig in i bloggarnas skara. Allt det som är naturligt för mina fem barnbarn är obegripligt för mig.
Jag fyller år dagen efter Alla Hjärtans dag. Ingen i vår familj äter godis så det blir alltid diskussioner vem som skall äta upp alla hemska röda hjärtan. Ge mig ett tips , är du gullig.

onsdag 6 februari 2008

Bibel för barn på italienska

Jag har den stora turen att ha en son, som bor och arbetar i Rom. Han har hyrt en stor villa i Roca di Papa. Byn har blivit känd genom Dan Browns bok "Da Vincikoden." Ett par stenkast från min sons bostad ligger påvens sommarresidens och Vatikanens observatorium. Hit kom biskop Aringrosa för att förhandla om ekonomiskt stöd från påven för sin fortsatta verksamhet.
Mina barnbarn, tvåspråkiga på svenska och italienska, har pluggat sig igenom grundskolans högstadium på Sofia Distans. All undervisning skall ske med hjälp av internet och allt som eleverna gör skall skildras i ord och bild och skickas in till skolan. Detta är många gånger knepigt. Farmor fick hoppa in som stödlärare ett par gånger om året när det gällde syslöjd och samhällskunskap. Det sista visade sig vara det knepigaste.
En gång när jag kom kämpade Bella med att sticka en grytlapp i mönsterstickning och Gamla Testamentet. I huset fanns "Bibel för barn" på italienska och svärdotterns konfirmationsbibel. Skapelseberättelsen hade hon aldrig tidigare stiftat bekantskap
med. För mig var det något av en högtidsstund, när vi gemensamt läste vad som stod i de båda böckerna. Det var inte samma historia.
I den italienska barnbibeln nämns bara Eva i en bisats. Det var Adam som varit olydig mot Gud och mumsat i sig en läcker frukt från kunskapens träd. Därför skulle Gud straffa honom. Det hjälpte inte att den stackars halvnakne mannen skyllde ifrån sig först på den listige ormen och sedan på Eva. Adam hade dragit på sig Guds vrede och därför skulle hans avkomma straffas genom att till dess jorden går under bära på en tung börda av arvssynd. Bella fnissade glatt när hon läste detta och konstaterade att det var därför som grabbarna i hennes italienska klass på lågstadiet aldrig kunnat lära sig multiplikationstabellen. Efter detta tyckte hon till :
"Adam var säkert lat. Om han tagit en kvist av något träd och givit Eva smisk på bara rumpan skulle säkert Gus ha förlåtit honom och låtit honom stanna i det där larviga paradiset. Gud skulle då ha slängt Eva över muren, sövt ner Adam, tagit ett nytt revben och skapat en ny och helkorkad tjej år honom."
Jag påpekade för Bella att hennes lärare antagligen inte skulle uppskatta hennes tolkning av paradiset och syndafallet. Efter detta slog vi upp den svenska Bibeln och läste :
"Och kvinnan såg att trädet var var gott att äta av, och att det var en lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt ; och hon gav jämväl åt sin man som var med henne och han åt."
Bella fnissade glatt åt skillnaderna mellan tolkningarna. Efter detta konstaterade hon att kardinalerna inte var de mulliga mansgrisar hon trodde att de var. Däremot måste den svenska kyrkan ha avskytt kvinnor år 1917 när bibelöversättningen gillades och stadfästes år 1917.
Jag suckade tungt och undrade hur Bella skulle klara sig igenom denna uppgift. Vi läste omigen vad det var lärarens ville att distanseleverna skulle göra. Där fanns en utväg. Det fanns flera andra uppgifter att välja på. Bella fastnade genast för den egyptiska kattgudinnan Ubasti.
Bella har en katt, som hon älskar. Det blev en lång uppsats om kattens gudomlighet i det gamla Egypten, om vildkatterna i utgrävningarna vid Largo Argentina, katten Krumben i böckerna om Harry Potter och hennes egen katt.
"Vi måste maila till påven och höra efter om han har katt ? Vad tror du, farmor ?"
Jag hann inte att svara. Gongongen förkunnade att middagen var serverad i matrummet.
Både stickningen och redogörelsen för kattgudinnan blev klara innan jag for hem. Det blev bra betyg på båda uppgifterna.
Vi fick aldrig veta om påven hade katt eller vems fel det var att Adam och Eva kördes ut ur paradiset.





fredag 1 februari 2008

Grisknorr till middag

Jag har denna vinter skrivit en berättelse om hur det var att laga till grisknorr under krigsåren. Det var inga köttkuponger på grisknorr. Alla som kände någon byslaktare kunde få grisknorrar gratis. De hade dåligt rykte och det var bara de allra fattigaste som åt denna del av nassenöff.
För ett par år sedan såg jag ett TV-program om konst och bordets läckerheter under det andra världskriget. En av höjdpunkterna var när ett gäng stjärnkockar mumsade sylta på grisknorr.
Om jag skall vara riktig ärlig så var jag aldrig med om att laga till grisknorr under kriget. Jag har heller inte ätit denna läckerhet förrän i förra veckan.
Jag trodde inte att det i dagens Stockholm gick att få tag på grisknorr. Till min stora förvåning låg det ett helt berg med förpackningar av grisknorrar i en av de stora livsmedelshallarna i Kungens Kurva. Naturligtvis kunde jag inte motstå frestelsen utan la ner ett paket i kundvagnen. Kilopriset var 19,95 kronor, så jag ansåg att det inte vore en ekonomisk katastrof om min gryta på grisknorr inte gick att äta.
Grisknorrarna var rakade, något som husmödrarna fick göra själva under krigsåren. Det var alltså bara att stoppa ner dem i tryckkokaren tillsammans med olika rotsaker och en halv buljongtärning.
Efter en halvtimmes med visslandet från tryckkokaren i öronen var det dags att låta koket svalna och sedan öppna på grytans lock. Ut kom en doft av en liten familjerestaurang på den italienska landsbygden. Men innehållet var allt annat än aptitretande. Knorrarna påminde både till färg och konsistens av en smutsig och urvriden skurtrasa.
Jag silade av spadet som visade sig vara en bra bas för en löksoppa. Därefter återstod det äckliga jobbet att bena ur knorrarna. De uppförde sig som fasta klumpar av slem och gjorde allt för att krypa undan mina köksredskap. Så småningom lärde jag mig knepen att hålla dem i schack och de kunde utan otrevliga små knotor hamna i stekgrytan tillsammans med olika kryddor och en gul lök. Genast spred sig en behaglig doft av god mat i köket.
Grytan blev god, men för att dölja den smutsgrå färgen dolde jag den på middagstallriken med ett lager av rödbetor, morötter och det gröna på en purjolök. Det blev gott, till och med mycket gott. Som tur var kom inget av barnbarnen på oväntat besök. De hatar grönsaker och rotfrukter och skulle därför omedelbart avslöjat den grå massan på tallriken. Det hade för deras del fått bli en djupfryst pizza till middag.
Min make David och jag åt grisknorrar i fyra dagar. Trots detta gick inte allt åt så resterna vandrade ner i en frysförpackning. Nu funderar jag över om det var den nordiska gudasagans gris Särimner som låg i min förpackning.
Jag har berättat om mina köksäventyr för ett par av mina väninnor. De skakar bara på huvudet och undrar om David och jag har spelat bort vår pension på tärning.
Detta har vi inte gjort, vi avskyr båda spel och tioskuponger. Orsaken var enkel, jag tyckte bara att det var spännande att prova på ett kristidsrecept.
Efteråt har jag hört att kokta grisknorrar är lämplig mat för de illrar, som nu har blivit älskade husdjur för många ungkarlar.






tisdag 22 januari 2008

Carin i Hägersten del 2

Det var nervöst att för första gången skriva en blogg. Plötsligt kände jag hur datorn gungade under mina fingrar. Det blev naturligtvis fel när jag skulle beskriva Moses manhaftiga storasyster Miriam. När Moses föddes och hans mamma inte vågade behålla barnet var det Miriam som såg till att den vackre pojken fick ett bra fosterhem hos faraos dotter. Hon ansåg därför att hon kunde ställa vissa krav på sin lillebror. Alla, som har växt upp med en äldre syster, vet ju att hon ibland kräver det orimliga av sina i yngre bröder och systrar.

Moses flydde från faraos familj och kom till prästen Jetro i Midjans land, där familjen tog väl hand om flyktingen. Moses gifte sig med prästens dotter Sippora. Hon fick ganska snart sonen Gershom. Problemet med Sippora var att hennes familj inte tillhörde Israels barn.

Moses lyckade senare med det orimliga, nämligen att föra Israels barn rakt över Röda Havet till säkerhet på Sinaihalvön. Miriam var en av de modiga kvinnorna som gick först i tåget, när Röda Havets vattenmassor delade sig. Under detta farliga tåg slog hon på sin tamburin, sjöng och dansade. Det framgår inte av berättelsen hur Miriam kände sig efter denna bedrift. Hon måste ha varit alldeles uttröttad, när de stod på Sinaihalvön och såg hur vattnet dränkte den väg de tidigare vandrat fram på.

Efter detta börjar en lång och mödosam vandring rakt genom det ödsliga ökenlandskapet. Det är inte alltid som Israels barn gör allt som Moses tycker att de skall göra. Vad hustrun Sippora tycker och tänker är det ingen som vet. Vi vet inte heller om hon längtade efter ett normalt liv i en hydda vid en mysig oas och tjatade på Moses om deras primitiva livsföring.

Under vandringen genom öknen kom Israels barn med Moses i spetsen till Kush där det bodde ett folk som härstammade från Etopien. Här träffade Moses en kvinna som han snart tog till sig som sin andra hustru. Miriam blev mycket förargad på sin lillebror och förklarade för folket att så här fick man bara inte bära sig åt. Hon tyckte också att Gud inte brydde sig om hur folket hade det utan bara höll sin beskyddande hand över lillebror Moses. Brodern Aron var inne på samma linje. Snart förstod Moses att situationen blivit ohållbar och han bad därför Gud att stiga ner från sin himmel och komma till Uppenbarelsetältet.

Moses, Aron och Miriam mötte Gud i tältet och han höll en rungande straffpredikan för dem. Moses var Guds utvalda sänebud och ve den som inte accepterade allt vad Moses gjorde. Samtidigt som Gud talade sänkte sig ett stort svart moln över tältet. När molnet drog sig tillbaka hade Gud straffat Miriam med spetälska och hennes ansikte var vitt som snö.

Nu tyckte Moses att Gud tog i i överkant. Han bad för Miriam och gud lovade att om Miriam hölls isolerad i en vecka skulle hon bli helt återställd. Gud höll sitt löfte och Miriam blev frisk. vad Moses första hustru Sippora tyckte framgår inte av historien.

När jag växte upp fick jag ofta veta att Gud skulle straffa mig med spetälska om jag tyckte till om vad mina föräldrar gjorde. Hemskt, jag visste inte vad spetälska var bara att alla som fått denna sjukdom måste gå runt med en koskälla runt halsen så att alla kunde springa sin väg när de kom.

Ibland undrar jag var dagens teologer tycker om detta. Det skulle vara roligt om ni hörde av er. Min adress är carin.onnestam@gmail.com.













Är jag Gamla Testamentets Miriam ?

Det går att skapa en blogg även för alla som har fyllt 75 år. Jag vill inte känna mig dum inför mina barnbarn, som behandlar sina datorer på samma kärleksfulla sätt som jag lekte med min nalle när jag var liten.

Jag bor i Hägersten, som är en förort åt sydväst i Stockholm. Som barn bodde jag vid Linnéplatsen i Göteborg. Utanför mitt fönster skramlade spårvagnarna fram och deras pingla lät som en koskälla på en gammal kossa, som av misstag kommit in i sta´n.

När jag träffar både nya och gamla vänner, som liksom jag har vuxit upp med Bibel, Psalmbok och katekes, får jag veta att jag påminner mycket om Moses syster Miriam. Jag har gått i täten för demonstrationståg för seniorernas rätt till bra bostäder och när jag upplever att maktens människor bär sig dumt åt säger jag ifrån. När jag sa emot mina föräldrar hotade de alltid med att Gud Fader skulle straffa mig med spetälska. Miriam drabbades ju av detta när hon tyckte att hennes bror Moses inte skulle ta sig en andra syster.

Just nu skriver jag ner mina minnen och det jag drömde om som barn. Det var krig och ont om skor. Jag har kallat min berättelse för Miriam - Barfotabarn i livet.

Vad mer om mig själv ? Jag är gymets äldsta pantertant och lyfter skrot tillsammans med stadiga tyngdlyftare och läckra långdistansflickor. Detta är underbart, tänk att kunna mötas över generationsgränserna med ett par hantlar i händerna.